Flyktingbåtar

Flyktingbåtar. Ordet väcker associationer. Tiotusentals ester och letter som flyr i små båtar över Östersjön. Undan den annalkande Röda Armen och skräcken för ett liv under kommunistisk ockupation. Tusentals danska judar som lyckades fly över Öresund undan de godsvagnar som väntade på att föra dem till utrotningslägren. Överfyllda skorvar som förde överlevande judiska flyktingar från koncentrationslägren över Medelhavet till det enda land där de kunde känna något hopp om en framtid.
Och nu ser vi de åter på Medelhavet. Små båtar fyllda av människor som flyr undan förtryck, misär, krig och all världens elände. Små båtar som inte är byggda för att ta ombord så många desperata människor. Människor som känner att ta sig till det hägrande Europa är deras enda hopp. Precis som de judar som flydde ett Europa som hade övergivit dem. Ett Europa som vägrar ta sitt ansvar för sina medmänniskor. Ett Europa där den sociala misären får människor att rikta sin desperation mot de enda människor som inte kan försvara sig. Flyktingarna.
Det får inte gå till så här. Det får inte gå till så här. Vi måste kunna släppa in människor utan att de ska behöva riskera sitt liv på havet. Det är inte så svårt egentligen. Släpp in folk.

20131011-200914.jpg

DN,SvD

Annonser

8 bra skäl att förstatliga skolan!

1) Tingsryd

LARGE_634515246524070054@patrick%20staahlgren

Patrick Ståhlgren (m), kommunstyrelsens ordförande i Tingsryd

Tingsryd är lite av svensk skolas Hiroshima. Skolresultaten ligger långt under riksgenomsnittet och 37%(!) lämnar årskurs 9 utan att vara behöriga till gymnasiet. Kommunen satsar 13% mindre än riksgenomsnittet på undervisningen i grundskolan och antalet elever/lärare ligger över snittet trots att man har många landsbygdsskolor. Kommunen prioriterar istället att stötta hockeylaget TAIF.

2) Lessebo

2779780_520_292

Monica Widnemark (s), kommunstyrelsens ordförande Lessebo

Lessebos skolresultat är lika skrämmande som den kommunala ekonomin. Kommunen är trots skyhög skatt den mest skuldsatta per invånare i Sverige, p.g.a. att de styrande socialdemokratiska politikerna försöker leka affärsmän. Att säga att man inte lyckats något vidare är ett rejält understatement. Vilka drabbas då av att man bl.a. har byggt ett glashotell för skattepengar? Jo självklart skolbarnen. Kommunen satsar 13% mindre än riksgenomsnittet per barn på undervisningen i grundskolan. Resultatet: skolresultaten ligger i botten och 30% lämnar grundskolan utan behörighet för gymnasiet.

3) Växjö

183673_jpg_891568b

Bo Frank (m), kommunstyrelsens ordförande i Växjö

Växjö har precis blivit årets idrottskommun genom att satsa på en massiv utbyggnad av arenor. Istället för att satsa på skolan. Man satsar 9% mindre än genomsnittskommunen på undervisning i grundskolan, skolresultaten ligger under riksgenomsnittet, liksom lärartätheten och 25% lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet. I en universitetsstad!

4) Älmhult

704x396(ByMaxScale_TopLeft_Transparent_True_True)

Elisabeth Peltola (c), kommunstyrelsens ordförande i Älmhult

I Älmhult satsar man 13% mindre än genomsnittskommunen på undervisningen i grundskolan. Resultatet är att man har 7% fler elever per lärare än snittet och skolresultaten ligger under riksgenomsnittet.

5) Alvesta

1448453_520_292

Mats Johnsson (m), kommunstyrelsens ordförande i Alvesta

I Alvesta är det trångt i klassrummen, man har 9% fler elever per lärare än riksgenomsnittet. Det beror på att man satsar 4% mindre än genomsnittskommunen på undervisningen i grundskolan. Skolresultaten ligger under riksgenomsnittet och 22% av eleverna lämnar grundskolan utan behörighet för gymnasiet.

6) Ljungby

2048084_520_292

Ann-Charlotte Wiesel (m), kommunstyrelsens ordförande i Ljungby

I Ljungby satsar man 7% mindre än genomsnittet på undervisningen i grundskolan. Så ligger också skolresultaten under genomsnittet och 18% lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet.

7) Markaryd

v_35_Bengt_-_ARTIKEL

Bengt Germundsson (kd), kommunstyrelsens ordförande i Markaryd

I Markaryd ligger skolresultaten under riksgenomsnittet och 24% lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet.

8) Uppvidinge

Ake-Carlsson-2013-03-17-13-42-09

Åke Carlsson (c), kommunstyrelsens ordförande i Uppvidinge

I uppvidinge ligger skolresultaten under riksgenomsnittet och 16% lämnar grundskolan utan behörighet till gymnasiet.

SMP, SMP1

 

Arenor istället för skolor

183673_jpg_891568b

Växjö är en kommun i mörkaste Småland där man inte anser att utbildning är särskilt viktigt. När det gäller undervisningen i grundskolan satsar kommunen t.ex. nästan 10% mindre per elev än genomsnittskommunen. Resultatet är tydligt skolresultaten(*) ligger idag under riksgenomsnittet.

Det är inte heller så att det bror på att kommunen har låg skatt. Sanningen är att man ligger ganska precis på riksgenomsnittet. Vad satsar man då på? Förskolan? Nix här ligger man 11% under riksgenomsnittet. Gymnasieskolan? Icke sa Nicke. Här ligger man också 11% under riksgenomsnittet.

En ledtråd till var pengarna hamnar är med stor sannolikhet gårdagens besked att Växjö tagit över tronen som Sveriges bästa idrottsstad från Solna. Det främsta skälet till är att man satsat stort på att bygga nya arenor. Massor av arenor. Nya arenor har byggts för Öster i fotbollen, Lakers i hockeyn, Vipers i innebandyn och för friidrotten. Ja, jag har säker glömt en del. Kul för oss som älskar sport i alla dess former. Mindre kul för Växjös skolbarn och förmodligen inte så smart med tanke på kommunens framtid.

Behöver jag säga att kommunen styrs av ett gäng idrottsintresserade farbröder som knappast har haft några barn i skolåldern på decennier…

En annan sak som är slående med Växjö är den myriad internationella samarbeten som kommunen deltar i. Vilket ger många tillfällen för kommungubbarna att vara ute och resa kors och tvärs. Hur mycket det kostar och vad det ger kommuninvånarna är det nog ingen som riktigt har kläm på. Men frågan är hur betjänta skolbarnen är av det hela.

Är det inte läge att omprioritera lite i budgeten? Satsa lite mer på skolbarnen och lite mindre på elitklubbarna och kommungubbarnas utlandsresor?

SMP, SMP1, SMP2

Folkpartiet sämst på jämställdhet

I Svenska Dagbladets undersökning så är Folkpartiet sämst när det gäller jämställdheten i riksdagens talarstol. Männen tar 70% av tiden och kvinnorna bara 30%. Däremot älskar Folkpartisterna som bekant att tala OM jämställdhet.
En förklaring är att Folkpartiet har valt in Sveriges snacksaligaste person, Gunnar Andren, i riksdagen. Han ensam tillbringade 6 timmar och 32 minuter i talarstolen. Så det var helt enkelt inte lätt för någon annan att få en syl i vädret.
Men jag tror framför allt att vi måste jobba med kulturen i hela partiet. Fortfarande finns det många manliga strukturer som hellre lyssnar på en man än en kvinna. Många män pratar vare sig de har något att säga eller inte. Många kvinnor tänker efter både en och två gånger, även om det de har på hjärtat är både relevant och viktigt. Det här är något som vi måste jobba aktivt med i vårt dagliga partiarbete.

SvD

Dags att pensionera arbetsmarknadspolitiken (artikel i Tidningen NU)

20131009-084118.jpg

Den moderna svenska arbetsmarknadspolitiken fyller i år 65 år. Det var strax efter andra världskriget som en ny svensk modell, där man kopplade ihop lönebildningen och arbetsmarknadspolitiken, såg dagens ljus. I industrialismens glansdagar skulle modellen garantera en snabb strukturomvandling av ekonomin, samtidigt som industrins konkurrenskraft skulle stärkas och människors behov av trygghet säkerställas. Genom ”den solidariska lönepolitiken”, som innebar att löneökningar skulle vara lika stora i alla sektorer av ekonomin, skulle branscher med låg produktivitet, läs jordbruket, slås ut, och sektorer med hög produktivitet, läs moderna industrier, utvecklas genom att de fick en konkurrensfördel gentemot sin utländska konkurrenter. Därigenom skulle arbetskraft flyttas till jobb med högre produktivitet och förädlingsvärde, varigenom en hög tillväxt i ekonomin skulle garanteras. För att underlätta övergången inrättades en central myndighet, AMS, som skulle sköta om matchning och vidareutbildning så att en dräng snabbt kunde bli en svarvare.
Modellen byggde på två viktiga faktorer, dels var den extremt toppstyrd, staten och arbetsmarknadens parter styrde och den enskilde skulle helt enkelt gå till arbetsförmedlingen, bli anvisad en plats, börja jobba och kvittera ut sin lön tills antingen en ny strukturomvandling slog ut företaget han jobbade på, eller han gick i pension. Dels byggde modellen också på att människorna i systemet var utbytbara, det fanns mycket lite utrymme för egna preferenser, talang eller fallenhet. Med en kort AMS-kurs skulle man kunna ta vilket jobb som helst som erbjöds. Individen sågs som i grunden arbetsskygg och därför fanns hela tiden piskan med, tog man inte det jobb som erbjöds så drogs försörjningen in.
Numera ser såväl ekonomin och arbetsmarknaden, som vår synen på individen, helt annorlunda ut. Det enda som inte har förändrats är arbetsmarknadspolitiken. Föga förvånande fungerar den allt sämre, och i många stycken inte alls.
Tänk om vi istället skulle ha människan som utgångspunkt. Intelligenta, kunniga, självständiga, ambitiösa, kreativa människor som vill utvecklas som individer och bidra till samhället och sina medmänniskor. Hur borde arbetsmarknadspolitiken se ut i såna fall?
För det första har den solidariska lönepolitiken lett till att Sverige har världens mest sammanpresade lönestruktur. Något som ger t.ex. högutbildade relativt låga löner (och deras arbetsgivare bra konkurrenskraft) medan det för människor med låg eller fel utbildning gör att ingångslönen blir alltför hög för att de ska bli attraktiva för en arbetsgivare, de har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Lönebildningen måste alltså bli mer flexibel i båda ändar av skalan.
När det gäller att matcha arbetssökande mot tillgängliga arbeten, och att göra det lätt att byta jobb, att ta nästa steg i karriären eller att se till att människor kan jobba med det de är utbildade för eller drömmer om att göra, så tyder åtskilliga undersökningar på att arbetsförmedlingen är sämst. Det är säkert skälet till att det vuxit så många privata företag som gör samma sak. Och som fungerar. Varför inte helt enkelt låta dem sköta saken helt och hållet?
Ett annat viktig verktyg för en väl fungerande arbetsmarknad är olika typer av utbildningar för att göra personer mer attraktiva på arbetsmarknaden. Att utbilda sig och göra sig mer attraktiv ligger definitivt i den enskildes intresse. Borde då inte detta också styras av den enskilde, men där t.ex. kommunen och näringslivet tillsammans står för utbildningsutbudet. I detta sammanhang passar också andra individanpassade åtgärder som coachning in.
Slutligen hör frågan om den sociala tryggheten för människor som för tillfället inte kan försörja sig på eget arbete hit. Ofta kan det vara så att den nuvarande attityden, att människor är lata och hellre låter sig försörjas av andra, vara direkt skadlig för människors möjlighet att komma igen på arbetsmarknaden. Det borde ju rimligen vara så att den som vet bäst vilken väg som bäst leder tillbaka är den enskilde själv. Då är det snarare ett hälsotecken om man tackar nej till att delta i meningslösa kurser eller låtsassysselsättningar som mest verkar handla om att förnedra människor tills de försvinner ur statistiken. Att dessutom a-kassan idag, för de flesta människor, ligger på en så extremt låg nivå att en period av arbetslöshet leder till en ekonomisk och social katastrof. Gör istället a-kassan till en del av socialförsäkringssystemet där ersättningen beror på hur mycket man betalat in i försäkringen, dvs. se till att människor med normala inkomster får 80% av sin tidigare lön, så att de kan fokusera på hur de ska hitta ett jobb istället för att oroa sig över hur de ska klara mat och hyra för familjen, utan krav på att man söker x antal jobb per dag eller går samma kurs hos arbetsförmedlingen för fjärde gången.Ett sådant system gör också att vi bättre kan stödja människor som arbetar, men som har en för låg inkomst för att leva på. Då blir det möjligt för människor som är mindre attraktiva på arbetsmarknaden att arbeta för den lön som de kan få, samtidigt som de får en kompletterande försörjning från det allmänna.
Arbetsförmedlingen gör varje år av med 68 miljarder kronor, varav 31 miljarder går till de arbetslösa. Av de återstående 37 miljarderna går 30 miljarder till olika typer av insatser och 7 miljarder till myndighetens egen organisation. Genom att i högre grad lita till människors egen vilja kan vi alltså spara tiotals miljarder, samtidigt som vi får en bättre fungerande arbetsmarknad.

EU måste reformeras (artikel i Tidningen NU)

20131009-082235.jpg
EU-samarbetet befinner sig just nu i sin värsta kris någonsin. EU-ledarna lyckades visserligen till slut enas om en ny långtidsbudget för perioden 2014-2020, men den kompromiss som uppnåddes lyckades inte adressera de allvarliga problem som unionen har. Den finanskris som nu är inne på sitt femte år har visat på de allvarliga svagheter som finns i unionsbygget. Det sätt som EU och dess ledare har hanterat krisen på har i bästa fall varit ineffektivt men ofta också kontraproduktivt med åtgärder som när de väl kommit har hällt bensin på brasan.
Det folkliga motsåndet mot EU växer runt om i Europa, ofta artikulerat genom nationalistiska och xenofobiska krafter. Man vänder sig bl.a. mot EU-tjänstemännens höga löner, förmåner och deras svällande antal. Det här är visserligen saker som måste rättas till en mer rimlig nivå, men som knappast hjälper EU att bli den kraft som åter kan föra Europa framåt, eller ens säkerställa dess överlevnad under det kommande årtiondet. Den svällande byråkratin, som innefattar inte bara EU:s egna 55 000 tjänstemän utan mångdubbelt fler tjänstemän i medlemsstaterna som tillbringar en stor del av sin arbetstid med EU-frågor, måste trimmas kraftigt i en tid när människor upplever att deras välfärdsproducenter drabbas av kraftiga nedskärningar.
Det är inte en slump att de länder som drabbats hårdast av finanskrisen också är de länder som varit de största mottagarna av EU:s gigantiska jordbruks- och regionalstöd. Pengar som strömmat in i ekonomier som hjälpt till att dölja enorma strukturella brister och bidragit till uppblåsta fastighetsbubblor, fött organiserad brottslighet och hjälpt korrupta politiker att hålla sig kvar vid makten. Att dessa stöd avskaffas eller bantas kraftigt är en förutsättning för att Europa ska bli konkurrenskraftigt gentemot en omvärld som rör sig framåt med stormsteg. Tyvärr avslöjade förhandlingarna om långtidsbudgeten att den struktur som EU-samarbetet har idag inte möjliggör nödvändiga reformer.
Ett av de grundläggande problemen för EU-samarbetet är att man har blivit en förstelnad kompromiss mellan två i sig oförenliga organisationsparadigm. Dels ett mellanstatligt samarbete mellan snart 30 länder. Ett samarbete som handlar om att långsamt mala fram kompromisser mellan medlemmarna. En regim som premierar försiktighet framför handlingskraft. Dels ett överstatligt samarbete som handlar om att fatta och genomföra beslut. En regim som i bästa fall är handlingskraftig och förmår att se till de beslut som fattas blir verklighet.
Ett Europeiskt samarbete som kan innebära något positivt för medborgarna måste renodlas så att de delar som måste vara överstatliga, främst den inre marknaden och miljöfrågorna, får en tydligare och mer exekutiv beslutsmekanism. Ett system där minsterrådet ersätts av en senat utsedd av medlemsstaternas regeringar, och likställt med Europaparlamentet. En kommission utsedd av de båda kamrarna med ett tydligt politiskt mandat. Och slutligen en tjänstemannaorganisation som är organiserad för att se till att fattade beslut genomförs snabbt och effektivt i hela unionen.
De mellanstatliga delarna av samarbetet behöver bli mer flexibla, både i form av medlemsskap och styrning. De bör lyftas ut ur unionen till separata samarbetsprojekt med spelregler som är utformade efter projektens egna behov. Medlemskap i dessa projekt kan också variera och behöver inte vara knutet till medlemskap i unionen. En form som har visat sig vara framgångsrik i olika sammanhang är där ett land, som har varit framgångsrikt inom området och/eller har särskild expertis, ”adopterar” samarbetet och använder sin egen förvaltning för att administrera samarbetet (med stöd från de andra medlemmarna).
Att genomföra kraftfulla och modiga reformer av EU-samarbetet under de närmaste åren är nödvändigt om det ska överleva. Alternativet, ett Europa som åter definieras av nationalism och motsättningar, är för hemskt för att ens tänkas. Frågan är vem som ska initiativet till de nödvändiga reformerna?

Sverige utan allianspartiklar?

För första gången ser vi en möjlig risk, med betoning på möjlig inte trolig, där alla tre små allianspartier åker ur riksdagen. Risken är antagligen inte jättestor, men det kan ändå vara värt att fundera på vad som händer vid en sådan utveckling.

Två av allianspartierna, centern och kristdemokraterna, ligger oftare under än över fyraprocentspärren i opinionsundersökningarna, och i senaste valet räddades de av stödröstare från de två andra partierna. Folkpartiet ligger visserligen en bit över spärren, men har en vikande trend som man måste vända i god tid före valet för att inte oron och missmodet ska börja sprida sig. Det stora hotet mot alla tre partierna är att de förlorar stödrösterna från människor som definierar sig själva som alliansare eller moderater. Det kan vara så att den risken ökat. Det finns två scenarier där få kommer att stödrösta:

1) ett eller flera av partierna ligger så långt under spärren att det uppfattas som att stödröstning inte kommer att hjälpa, snarare uppfattas en röst på partiet som bortkastad. Gränsen för när detta händer kan ligga omkring 3%.

2) möjligheten till alliansseger bedöms som så liten att man inte ser poängen med att rädda de andra allianspartierna. Med dåliga opinionssiffror för moderaterna kommer inte heller deras kandidater att vara särskilt tillmötesgående mot småpartierna.

Vilka skulle då tjäna på att de tre små allianspartierna försvann? Självfallet moderaterna, som skulle ta en stor del av de väljare som definierar sig själva som borgerliga. Samtidigt skulle det minska deras möjligheter att greppa regeringsmakten. Miljöpartiet skulle plocka upp en del progressiva storstadsväljare från folkpartiet och centern.

På längre sikt skulle resultatet bli att socialdemokraterna, moderaterna och miljöpartiet i ännu högre grad skulle kämpa om en position i mitten. Vi skulle också få se ett närmande mellan moderaterna och miljöpartiet för att förhindra en socialdemokratisk hegemoni. När socialdemokraterna lägger sig mer i mitten kommer vänsterpartiet att växa ute på kanten.

Vad händer då med de tre partier som åker ur riksdagen? Folkpartiet skulle nog relativt snabbt tyna bort. Med en svag organisation från början och två andra partier, moderaterna och miljöpartiet, som täcker upp, så kommer nog entusiasmen för att börja om igen att vara svag. Kristdemokraterna kommer att tas över av högerflygeln som försöker bli en svensk Tea Party-rörelse. Det kommer inte att fungera någon längre tid.

Centerpartiet med en stark organisation och en stor kassa kommer nog igen. Men med en ganska annorlunda profil. Man kommer att gå tillbaka till rötterna och bli ett ruralt konservativt, nationalistiskt och populistiskt parti. Kanske t.o.m. lite främlingsfientligt. Och helt klart ligga till höger om moderaterna.