Dags att pensionera arbetsmarknadspolitiken (artikel i Tidningen NU)

20131009-084118.jpg

Den moderna svenska arbetsmarknadspolitiken fyller i år 65 år. Det var strax efter andra världskriget som en ny svensk modell, där man kopplade ihop lönebildningen och arbetsmarknadspolitiken, såg dagens ljus. I industrialismens glansdagar skulle modellen garantera en snabb strukturomvandling av ekonomin, samtidigt som industrins konkurrenskraft skulle stärkas och människors behov av trygghet säkerställas. Genom ”den solidariska lönepolitiken”, som innebar att löneökningar skulle vara lika stora i alla sektorer av ekonomin, skulle branscher med låg produktivitet, läs jordbruket, slås ut, och sektorer med hög produktivitet, läs moderna industrier, utvecklas genom att de fick en konkurrensfördel gentemot sin utländska konkurrenter. Därigenom skulle arbetskraft flyttas till jobb med högre produktivitet och förädlingsvärde, varigenom en hög tillväxt i ekonomin skulle garanteras. För att underlätta övergången inrättades en central myndighet, AMS, som skulle sköta om matchning och vidareutbildning så att en dräng snabbt kunde bli en svarvare.
Modellen byggde på två viktiga faktorer, dels var den extremt toppstyrd, staten och arbetsmarknadens parter styrde och den enskilde skulle helt enkelt gå till arbetsförmedlingen, bli anvisad en plats, börja jobba och kvittera ut sin lön tills antingen en ny strukturomvandling slog ut företaget han jobbade på, eller han gick i pension. Dels byggde modellen också på att människorna i systemet var utbytbara, det fanns mycket lite utrymme för egna preferenser, talang eller fallenhet. Med en kort AMS-kurs skulle man kunna ta vilket jobb som helst som erbjöds. Individen sågs som i grunden arbetsskygg och därför fanns hela tiden piskan med, tog man inte det jobb som erbjöds så drogs försörjningen in.
Numera ser såväl ekonomin och arbetsmarknaden, som vår synen på individen, helt annorlunda ut. Det enda som inte har förändrats är arbetsmarknadspolitiken. Föga förvånande fungerar den allt sämre, och i många stycken inte alls.
Tänk om vi istället skulle ha människan som utgångspunkt. Intelligenta, kunniga, självständiga, ambitiösa, kreativa människor som vill utvecklas som individer och bidra till samhället och sina medmänniskor. Hur borde arbetsmarknadspolitiken se ut i såna fall?
För det första har den solidariska lönepolitiken lett till att Sverige har världens mest sammanpresade lönestruktur. Något som ger t.ex. högutbildade relativt låga löner (och deras arbetsgivare bra konkurrenskraft) medan det för människor med låg eller fel utbildning gör att ingångslönen blir alltför hög för att de ska bli attraktiva för en arbetsgivare, de har svårt att komma in på arbetsmarknaden. Lönebildningen måste alltså bli mer flexibel i båda ändar av skalan.
När det gäller att matcha arbetssökande mot tillgängliga arbeten, och att göra det lätt att byta jobb, att ta nästa steg i karriären eller att se till att människor kan jobba med det de är utbildade för eller drömmer om att göra, så tyder åtskilliga undersökningar på att arbetsförmedlingen är sämst. Det är säkert skälet till att det vuxit så många privata företag som gör samma sak. Och som fungerar. Varför inte helt enkelt låta dem sköta saken helt och hållet?
Ett annat viktig verktyg för en väl fungerande arbetsmarknad är olika typer av utbildningar för att göra personer mer attraktiva på arbetsmarknaden. Att utbilda sig och göra sig mer attraktiv ligger definitivt i den enskildes intresse. Borde då inte detta också styras av den enskilde, men där t.ex. kommunen och näringslivet tillsammans står för utbildningsutbudet. I detta sammanhang passar också andra individanpassade åtgärder som coachning in.
Slutligen hör frågan om den sociala tryggheten för människor som för tillfället inte kan försörja sig på eget arbete hit. Ofta kan det vara så att den nuvarande attityden, att människor är lata och hellre låter sig försörjas av andra, vara direkt skadlig för människors möjlighet att komma igen på arbetsmarknaden. Det borde ju rimligen vara så att den som vet bäst vilken väg som bäst leder tillbaka är den enskilde själv. Då är det snarare ett hälsotecken om man tackar nej till att delta i meningslösa kurser eller låtsassysselsättningar som mest verkar handla om att förnedra människor tills de försvinner ur statistiken. Att dessutom a-kassan idag, för de flesta människor, ligger på en så extremt låg nivå att en period av arbetslöshet leder till en ekonomisk och social katastrof. Gör istället a-kassan till en del av socialförsäkringssystemet där ersättningen beror på hur mycket man betalat in i försäkringen, dvs. se till att människor med normala inkomster får 80% av sin tidigare lön, så att de kan fokusera på hur de ska hitta ett jobb istället för att oroa sig över hur de ska klara mat och hyra för familjen, utan krav på att man söker x antal jobb per dag eller går samma kurs hos arbetsförmedlingen för fjärde gången.Ett sådant system gör också att vi bättre kan stödja människor som arbetar, men som har en för låg inkomst för att leva på. Då blir det möjligt för människor som är mindre attraktiva på arbetsmarknaden att arbeta för den lön som de kan få, samtidigt som de får en kompletterande försörjning från det allmänna.
Arbetsförmedlingen gör varje år av med 68 miljarder kronor, varav 31 miljarder går till de arbetslösa. Av de återstående 37 miljarderna går 30 miljarder till olika typer av insatser och 7 miljarder till myndighetens egen organisation. Genom att i högre grad lita till människors egen vilja kan vi alltså spara tiotals miljarder, samtidigt som vi får en bättre fungerande arbetsmarknad.

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s