Den nya mitten

Det politiska landskapet håller åter på att förändras i Sverige. Mandatperioden började med snabbt sjunkande opinionssiffror för alliansen, trots en brinnande högkonjunktur. Det såg länge ut som att valet 2010 skulle bli en promenadseger för sossarna. Sen vände allt, Mona Sahlin visade prov på sin totala brist på analysförmåga, omdöme och ledarskap i sina försök att bygga en motallians, medan Reinfeldt och alliansen kunde visa på motsatsen när krisen slog in över våra stränder. Nu hade man ju kunnat vänta sig att det åter skulle slå om till sossarnas fördel när krisen också blev kännbar i arbetslöshetsköer och plånböcker. Så blev inte fallet, bristen på förtroende för den socialdemokratiska ledningen, parat med misstänksamheten mot samarbetet med Ohly, har gjort att det istället verkar vara de mörka krafterna som kan ta hem spelet. Just nu förefaller det som att ett troligt scenario är att vi efter valet får en riksdag där inget av blocken får egen majoritet, där Sverigedemokraterna blir vågmästare. Så såg det ut under perioden 1991-1994, när ett annat högerpopulistiskt parti, Ny Demokrati var vågmästare. Det är en situation som vi inte vill uppleva igen. Det är också en situation som många svenska kommuner befinner sig i under denna mandatperiod. Med anledning av detta har partierna gått ut och deklarerat vilka de kan tänka sig att samrbeta med resp. inte samarbeta med på andra sidan blockgränsen. Allianspartierna kan tänka sig att utöka sitt fyrpartisamarbete till att också inkludera miljöpartiet, vilket dessutom skulle stärka deras image i den viktiga miljöfrågan och få med storstädernas latteliberaler. Socialdemokraterna har deklarerat att de kan tänka sig att sitta i regering tillsammans med mittenpartierna, Centern och Folkpartiet, utan Vänstern, men inte med de konservativa partierna M och KD. Centern och Folkpartiet har förklarat sig icke intresserade. Följaktligen har vi en situation där alla kan tänka sig att regera med mittenpartierna Miljöpartiet, Folkpartiet och Centern, medan de socialistiska och konservativa partierna inte kan komma att ingå i ett blocköverskridande samarbete. Tyvärr pekar det mesta på att dessa partier tillsammans inte kommer att få mer än ca. 25% av rösterna i valet och följaktligen kommer att vara mindre än sossarna och kanske också mindre än moderaterna, det skulle vara svårt att bilda en regering med så litet underlag när svåra beslut ska fattas. Dessutom så finns det enorma skillnader, framförallt mellan Folkpartiet och Miljöpartiet när det gäller frågor som försvars- och säkerhetspolitik och energipolitik (läs kärnkraft).
Det är synd att vi ska vara så fastlåsta i blockpolitiken. Det är en socialdemokratisk skapelse för att garantera deras maktmonopol under årtionden. Genom att lyfta fram moderaterna som det stora oppositionspartiet så skrämde man väljarna till att valet stod mellan socialdemokratin och en omänsklig högerpolitik. Denna polarisering har bara varit till skada för Sverige, det har lett till fastlåsningar och brist på förnyelse, mest synligt hos sossarna själva.
Sverige skulle behöva en stark politisk mitt. Jag hoppas att partiledarna för de tre partierna börjar fundera på hur man långsiktigt ska bygga ett nytt gravitationscentrum i svensk politik.
Se DN

Annonser

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s