Varför är Växjö segregerat?

RLh-gHCP75KLGvQ7nEEo

I en intervju i Sveriges Television den 17 oktober meddelar Växjös starke man Bo Frank (m) att kommunen tänker säga upp avtalet med migrationsverket om att ta emot ensamkommande flyktingbarn. Dagen därpå säger kommunen upp avtalet med migrationsverket om flyktingbostäder i Braås och Lammhult.

Som skäl anger Bo Frank på sin egen blogg att Växjö är den fjärde mest segregerade arbetsmarknadsregionen i Sverige, och att det beror på flyktingsmottagandet.

Stämmer det?

Den metod som Charlotta Mellander, professor i nationalekonomi vid Jönköpings högskola, använt för att mäta segregation är att särskilja vad hon kallar ”den kreativa klassen”, dvs. vissa högutbildade yrkesgrupper, och mäta hur pass koncentrerat dessa bor på kvartersnivå inom en arbetsmarknadsregion. De tre första platserna intas av Stockholm (som också omfattar bl.a. Uppsala och har en fjärdedel av Sveriges befolkning), Malmö (som omfattar stora delar av Skåne) och Göteborg (Storgöteborg). Dessa tre arbetsmarknadsregioner har närmare hälften av Sveriges befolkning. På fjärde plats kommer Växjös arbetsmarknadsregion, som omfattar hela östra Kronoberg. Lägst är segregationen, enligt denna metod, i Vansbro, Åsele och Arjeplog.

Det denna modell egentligen visar är bostadspriserna. I områden med stark tillväxt, där bostadsproduktionen inte hänger med, stiger priserna. När bostadspriserna är höga minskar också valmöjligheterna för människor med låga inkomster. De trängs undan till mindre attraktiva och, ofta, mer perifera lägen. I områden med svag tillväxt blir lägesfaktorn mindre avgörande. Denna tendens kan förstärkas om man tillämpar en stadsplanering där man inte integrerar olika typer av boenden på kvartersnivå, t.ex. genom att försöka bygga t.ex. en tredjedel hyresrätter, en tredjedel bostadsrätter och en tredjedel småhus i varje litet delområde. En annan faktor som har stor påverkan i Växjös fall är att arbetsmarknadsregionen bara till hälften består av består av själva Växjö. Den andra halvan av befolkningen bor i mindre orter och på landsbygden runt Växjö. Det gör att man också får en segregation mellan dem, ofta välutbildade, som vill ”bo i stan”, och de som bor kvar utanför stan.

Sammanfattningsvis så beror Växjös fjärdeplats i denna mätning av segregationen på tre orsaker:

1)       Hög tillväxt av framför allt välutbildade. Till stor del beroende av Linnéuniversitetets utveckling.

2)       En samhällsplanering som inte i tillräckligt hög grad förmått integrera olika boendeformer.

3)       En region med en stor del småorter och landsbygd som inte är attraktiv för de välutbildade individer som den här studien handlar om.

Ingen av orsakerna har alltså det minsta med flyktingmottagandet att göra. Och två av orsakerna är i grunden positiva, både hög tillväxt och en blandning av stad och land bidrar till att skapa en attraktiv och väl fungerande ort.

Även i studier som istället använder det traditionella måttet inkomstvariation mellan olika bostadsområden så ligger Växjö högt. Det intressanta i det sammanhanget är med denna metod så låg Växjö högre än t.ex. Stockholm redan 1980. Det finns alltså också en fjärde trolig förklaringsvariabel för Växjös del, nämligen en tradition av stora socioekonomiska klyftor.

Annonser

Sverige behöver ett grönt liberalt parti

Skarmavbild-2013-01-23-kl-15-00-258674749443_87244030f9_z

 

Häromdagen skrev jag ett blogginlägg om att slå ihop moderaterna och kristdemokraterna resp. folkpartiet och centerpartiet. Jag har fått en del reaktioner på det, både från folk som tycker att det låter bra, men också från sådana som inte ser att det skulle realistiskt.

Främst centerpartister, men också en del folkpartister, tycker inte att centerpartiet i grunden är ett liberalt parti, även om man just nu ibland marknadsför sig på det sättet. Framförallt hävdas det att man i de djupa centerleden inte alls tycker om begreppet, utan snarare vill kalla sig decentralistiska. Om man tittar på den konkreta politiken kan det också finnas fog för bilden av att centern har en konservativ grundsyn. Mycket av politiken handlar om att bevara existerande samhällsstrukturer, t.ex. att folk ska bo där de bor och inte flytta dit de vill bo. Det är på dessa områden, landsbygdsstöd, jordbruksstöd m.m., som partiet vill satsa pengar, medan man är det parti som är mest ointresserad av de människor som behöver samhällets stöd. Allt typiska kännetecken för ett konservativt parti, även om man numera försöker vara liberalt när det gäller bl.a. toleransfrågor och invandring.

Om man å andra sidan tittar på kristdemokraterna så är det få moderater som ens vill ta i partiet med tång. Att slå sig ihop med ett parti som saknar såväl väljare som pengar, och som dessutom skulle leda till att de egna leden fylldes på med Livets ordare, abortmotståndare och homofober, kan knappast vara en önskedröm.

Så egentligen är det läge att slå ihop centern och kristdemokraterna. Båda partierna har sin bas bland äldre, lågutbildade på landsbygden. Och partiernas gemensamma väljarbas skulle göra att man kunde klättra över 4%-strecket. När kristdemokraternas Alf Svensson första gången kom in i riksdagen så skedde det genom valteknisk samverkan mellan partierna, och det verkar inte heller finnas någon beröringsskräck mellan partierna. Gemensamt skulle man kunna bli ett sunt konservativt parti som värnar om existerande strukturer i en föränderlig värld, ett  parti som kombinerar centerns värnande om landsbygden och de små företagen med kristdemokraternas sociala engagemang för de svagaste i samhället. Ett parti som skulle kunna fylla en viktig funktion för alla de många väljare som i grunden är konservativa. Av vilka många fortfarande röstar på de allt luddigare moderaterna.

I det läget borde folkpartiet och miljöpartiet närma sig varandra. Även om de retoriska knytnävsslagen svingas hårt mellan partierna så är faktum att man i den reella politiken har närmat sig varandra ordentligt under senare år. Inte minst inom den ekonomiska politiken och frågor som rör välfärden befinner man sig numera nära varandra, liksom när det gäller toleransfrågor, bistånd och flyktingar. Det sker också en rörelse mot varandra när det gäller den för båda partier så viktiga skolfrågan. Självfallet finns det röda skynken som kärnkraft och NATO, men i grunden är bägge partierna idealistiska. Partierna har i stort sett samma väljarbas av välutbildade storstadsbor, även om miljöpartiets bas är yngre och folkpartiets äldre. Att förena miljöpartiets mer visionära idealism med folkpartiets pragmatiska idealism skulle båda partierna ha nytta av. Det finns också ett starkt stöd i bägge partierna för att bryta upp blockpolitiken, och vi ska inte glömma att de mest vitala delarna av resp. parti är de som ligger närmast varandra. Det är knappast de djupgröna skogstomtarna eller folkpartiets batonghöger som har framtiden för sig. Ett riktigt 100% PK-parti alltså.

Ett grönt liberalt mittenparti och ett konservativt parti som tar sig an det glömda Sveriges angelägenheter skulle kunna bryta upp den förstenande blockpolitiken och göra svensk politik mer spännande och dynamisk. Vilket är helt nödvändigt om vi inte ska börja backa in i framtiden.

Sverige behöver ETT liberalt parti

Om svensk partipolitik vore en bransch i näringslivet så skulle de flesta vara överens om att branschen behöver strukturrationalisering. Det är en marknad som definitionsmässigt saknar tillväxt, de 349 mandaten i Sveriges riksdag lär inte bli fler. Det finns två dominerande aktörer som historiskt riktat sig mot helt olika marknadssegment, men som nu alltmer börjar likna varandra i sina resp. försök att bli marknadsledande. Produktfloran är förvillande lik och kokurrensen har allt mer inriktats på branding och marknadsföring.

Aktörerna på marknaden har också blivit fler genom att nya partier har hittat sina egna specifika segment, nu senast ett parti som riktar in sig på de lågutbildade och fördomsfulla konsumenter som inte känt igen sig i något av de andra partiernas erbjudanden. De mindre spelarna på marknaden har alltmer tvingats bli enfrågepartier för att ha något segment att leka i överhuvudtaget. Folkpartiet har skolan, Kristdemokraterna försöker bygga trovärdighet när det gäller familjepolitiken (och äldrepolitiken utan att lyckas), centerpartiet försökte länge, i kraft av en enorm kassa, driva allt möjligt som miljö och näringslivsfrågor, men fokuserar nu helt på sin traditionella fråga, landsbygden. Alla dessa tre partier är ytterst sårbara, om moderaterna satte något av sina tyngre namn på skolfrågan och fokuserade på den, så skulle folkpartiets partiledning ha all anledning att bli nervösa, detsamma gäller i ännu högre grad vad som skulle hända med kristdemokraterna om m (är det deras officiella namn nuförtiden?) skulle börja prata om ”familjen” som en bas i samhället. Centerpartiet skulle få problem om ett eller bägge av de större partierna la konkreta förslag på hur man ska vända den negativa utvecklingen för Sveriges landsbygd.

På den andra sidan ser det lite ljusare ut för småpartierna. Miljöpartiet har utkristalliserat sig som ett parti för människors goda samveten och empati. Många vill gärna se ett starkt miljöparti som påverkar de cyniska och makthungriga storpartierna att få in mer hjärta och långsiktighet i politiken. Få skulle dock drömma om att låta miljöpartisterna styra skutan. Det gör också att medverkan i en regering kan bli en katastrof för partiet. Vänsterpartiet, lite som sverigedemokraterna på den andra kanten, gynnas av socialdemokraternas resa mot mitten. Det lämnar ett stort utrymme för vänsterpopulism och klasshat för partiet att exploatera. För dem gäller också att en regeringsmedverkan, där de tvingas ta ansvar, skulle sänka partiet.

Det största behovet av nya strukturer finns alltså på den borgerliga sidan. Kristdemokraterna skulle behöva slås ihop med moderaterna som en del i ett konservativt parti. Kristdemokrater har ett grundläggande och genuint engagemang för sina medmänniskor och inte minst för de svagaste. Ett engagemang som skulle vara nyttigt för att något dämpa moderaternas ohöljda cynism.

I mitten finns två, numera små, partier som ideologiskt står mycket nära varandra, men vars traditionella väljarbas skiljer sig åt. Det gör också att det frodas fördomar om den andre i dessa partier, fördomar som knappast är relevanta längre. Folkpartisterna har en tendens att se centerpartisterna som konservativa, lågutbildade lantisar utan dusch och bokhylla hemma. Centerpartisterna tror att folkpartister är överlägsna nollåttor som aldrig lämnar Stockholms innerstad, och som tror att surdegslimpan odlas på bageriet och att ekobiffen de äter inte har orsakat att något djur fått sätta livet till.

Genom att slå ihop partierna skulle man tvingas formulera en liberal vision för hela landet. Verkligheten skiljer sig ju en aning från dessa partiers uppfattningar om densamma, 3% av svenskarna bor i Stockholms innerstad, 2% bor i glesbygd. Men 95% bor i Stockholms förorter, i medelstora och mindre städer, i mindre samhällen och på den tätortsnära landsbygd. De här 95% har livsvillkor som inte skiljer så mycket från varandras och det är dem som det är viktigt att formulera en trovärdig politik för. Lösningen för ett lyckat äktenskap är alltså att folkpartiet dumpar innerstan och centern klipper banden till LRF.

Kommer det att hända? Knappast. Partier är sekter. Inflödet av idéer är alltid motarbetat eftersom det hotar etablerade strukturer. Mängder av människor är antingen födda in i partiet, eller gick med som mycket unga, partiet har blivit en del av den egna självbilden. Det gör att man hellre går under än öppnar upp sig.

Dansbandskavajer

Tjänstemän och politiker lockar elever till Växjös gymnasier

 

I den Småländska stiftstaden har en gigantisk skandal nu uppdagats. Bakgrunden är att kommunen kom på att man behövde sälja in sina gymnasieskolor i en tid av minskande elevkullar och ökad konkurrens från såväl friskolor som andra kommuner. Man tillsatte en marknadsansvarig som kom på det självklara svaret. Dansbandskavajer. Ända sedan Ingmar Nordströms dagar har billiga kavajer varit ett säkert sätt att locka ungdomen.

Tanken var att politiker och tjänstemän skulle uppträda i likadana kavajer på mässor och andra tillställningar och därmed visa hur kramgoa Växjös gymnasieskolor var.
Tyvärr slog den annars så genialiska planen snett när den hårdrocksälskande socialistiska oppositionen började kalla kavajerna för blazers, och därmed lyckades väcka smålänningarnas avsky för allt överklassigt och 08-igt. Möjligen hjälpta på traven av att gymnasiechefen har en bakgrund i styrelsen för Lundsberg.
Följden blev att kommunalrådet lovade att kräva att man skulle kräva betalt av de som skulle använda kavajerna. Något som Ingmar Nordström aldrig skulle ha gjort.
Nu kan ju någon möjligen invända att det finns viktigare saker att diskutera som arbetslösheten eller att främlingsfientligheten breder ut sig i stiftstaden. Men då har de inte förstått skillnaden på en dansbandskavaj och en blazer.

Region Kronoberg

Kronoberg

Äntligen kom beskedet om att Kronoberg får bilda en region. Det innebär att vi får större möjligheter att själva se till att vår region utvecklas på rätt sätt.
Under rätt många år har vi sett en snabb tillväxt i Växjö, och i viss mån i Älmhult, medan resten av länet stått och stampat. Det är lätt att se ett par områden där vi måste anstränga oss för att utvecklingen ska gå åt rätt håll. Den viktigaste faktorn för att skapa jobb och tillväxt, i Sverige och Europa, är arbetsmarknadens storlek, hur många jobb vi kan välja på, och hur många människor företagen kan hitta sin kompetens bland. När man jämför med andra, liknande delar av landet så finner man att pendlingen över kommungränserna är liten i Kronoberg, vi jobbar i hög utsträckning på hemorten. Att göra det möjligt att pendla inom ett större område är avgörande för vårt näringsliv. Vi måste se till att det finns snabba, bekväma och frekventa bussar, med wi-fi, och tåg mellan våra städer och samhällen i hela länet, men också till städer i angränsande län.
Den andra faktorn som är avgörande för tillväxten är kultur. Kulturen gör en region attraktiv för innevånare och besökare, och det är det effektivaste sättet att bygga regionens varumärke. Ett bra kulturliv är också själva råvaran i de kreativa branscher där framtidens jobb finns, liksom i turismen. Vi ser hur städer som Umeå och Helsingborg blivit bland de mest framgångsrika i landet genom kraftfulla satsningar på kulturen.
Tyvärr har Kronoberg under många år släpat efter och idag hör till de sämre i landet när det gäller att satsa på allmän kulturverksamhet, också räknat per invånare.
Den nya regionen måste få som en viktig uppgift att göra en kraftfull satsning inom detta område.

Centern i Smålandsposten,Vänstern

Politiker kan inte skapa jobb

20131017-092842.jpg

Valet börjar närma sig och det är redan tydligt vilken den stora frågan kommer att bli. Jobben.
Det är också en tid av oro för oss som faktiskt vill att det skapas fler jobb. Nu kommer vi nämligen att få se allehanda utspel, både från borgarna och socialister, med olika mer eller mindre fantasifulla förslag och satsningar om hur just de ska skapa nya jobb. Alla dessa förslag har en sak gemensamt. De funkar inte.
Nya jobb skapas av växande företag. Det företagen inte behöver att politiker blandar sig i och försöker leka affär. Det företagen behöver är lägra skatter och färre regler. Alltså motsatsen mot det politiker sysslar med. Politiker ska se till att det de ansvarar för. Skolan, vården, omsorgen, infrastrukturen och välfärden fungerar så bra som det bara går. Problemet är att politikerna är många och måste synas för att bli omvalda. Och därför måste de göra alla dessa utspel. Många av dem tror faktiskt också att de vet bättre än näringslivet hur man sköter företag och skapar jobb.
Det vi behöver är alltså färre politiker och latare politiker som inte orkar blanda sig i saker så mycket.

Smålandsposten

När fascismen kom till Fyllerydsskogen

rasismifotboll_2432294b

”Svenskarna har blivit konstiga. Våldtar i grupp, spelar CP-skadade och lurar FK på miljoner, bedriver jihad i Syrien m.m. En ”svensk” dömdes (allt enligt SVT) i juni i år för folkmord. Från vilket land var denne ”svensk”? (Sverige kanske?) 1: Afghanistan, X Rwanda, 2 Irak.”
Ett korkat inlägg i kommentarsfältet på Avpixlat? En tweet på fyllan av en Sverigedemokratisk ersättare i kommunfullmäktige i någon skånsk avkrok? Nej. Det var fråga nummer ett när Gårdsby IK ordnade tipspromenad under sin familjedag i Fyllerydsskogen.
Gårdsby IK är på många sätt en helt vanlig idrottsförening i Sandsbro i Växjös utkant. Utom på en punkt, det verkar vara en förening där arbetet med en vettig värdegrund och arbetet mot rasism är helt frånvarande.
Smålandsposten frågar Kent Bergstrand, som är ansvarig hos klubben:
”Jag undrar lite över den här första frågan…
– Rätt svar var kryss, Rwanda.
Men vad tycker du om själva frågan?
– Den här killen som gjorde söndagens tipspromenad brukar ha lite udda frågor. Sista frågan var hur många lastbilar med dollarsedlar som USA:s statskuld motsvarar. 8 500.
Men fråga nummer ett, tycker du att den känns okej?
– En del brukar fästa sig vid vissa detaljer men jag reagerar inte.”
Man kan verkligen fundera på hur välkomna barn, ungdomar och vuxna, som invandrat till Sverige och vill komma närmare det svenska samhället genom t.ex. idrotten, känner sig.
Klubbens ordförande tar avstånd ”Nu får vi får väl lösa det här på något sätt, gå ut med något direktiv om att inte sätta upp sådana här konstiga frågor som kan väcka anstöt. Tänka till lite innan.”
Det härblogginlägget handlar INTE om Gårdsby IK, en fin förening som gör mycket i lokalsamhället, om än med klara brister i sitt värdegrundsarbete. Det handlar inte heller om att idrottsrörelsen skulle vara rasistisk. Tvärtom, jag tror att idrotten gör mer för integrationen än kanske någon annan institution i samhället.
Det handlar istället om hur lätt det är för vidriga föreställningar och påståenden, som sprids av antidemokratiska och fascistiska krafter, att sprida sig i samhället. Rasisterna är extremt aktiva på nätet, de förgiftar allt med sin hatpropaganda. Genom propagandacentraler som Avpixlat sprids desinformationen till deras supportrar som sedan lusar ner vartenda kommentarsfält med dyngan. Från nätet sprids det vidare i fikarum och… idrottsklubbar osv. Snart riskerar vi att lögnen blir till sanning och fascisterna tar över.
Vi anständiga människor måste anstränga oss för att anlägga moteld. Vi får aldrig stillatigande acceptera en rasistisk eller främlingsfientlig kommentar. På nätet eller i verkligheten.